Det är slut. Över. Klart. Jag är utflyttad och söndergråten. Ler och skrattar, förbereder studenten och skriker på hjälp inuti. Kan ingen se? Bara förstå hur vidrigt allt är? Jag väntar på svar. Kanske det sista svaret någonsin. Ja eller nej. Jag hoppas och ber för ett "Ja", men det ser inte ljust ut. Jag måste börja förbereda mig för ett "Nej". Nej, som i "vi vill inta ha någon kontakt". Nej, som i "vi kan inte finnas där för dig" och som betyder "vi lämnar dig nu". Jag blir ensam. Jag undrar hur det någonsin blev såhär, och jag önskar att svaret kommer snart. Så tidigt som möjligt. Jag orkar inte vänta. Morgondagen är full av förberedelser och stress. Egentligen vill jag bara lägga mig och se typ 20 filmer. Jag vill skjuta på studenten, inte tänka på allt det nu för jag kan inte vara glad. Jag är så ledsen att jag skälver, bryter ihop, tar mig samman och skrattar lite. Korta stunder kan jag skjuta undan allt, för det är helt enkelt för svårt för att förstå och ta till sig. För stort, för tungt, för mycket. Jag är rädd att jag kollapsar under tyngden när den väl hinner ifatt mig. Ja, jag är rätt säker på att det blir så. Hur mycket jag än kan intala mig att jag är ok, visar sig sanningen obehagligt naken så fort jag tappar mitt krampaktiga grepp för minsta sekund. Kan man planera sammanbrott? Jag har gjort det förut. Kanske en dag när både jag och min handledare jobbar? Hon kommer trösta, det vet jag. Men vi jobbar inte tillsammans förrän midsommar, hur håller jag till dess? Jag blev lämnad. Jag blev lämnad. Jag blev lämnad. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer. Tankarna snurrar, virvlar i ett kaos, slår som blixtar från en himmel full av orosmoln och alla ekon vägrar tystna. HÅLL KÄFTEN! Snälla, låt mig vara. Säg Ja. För Guds skull, säg "Ja". Kom hit, håll om mig och säg att du tycker om mig. Att du inte lämnar mig. Jag är inte stark nog för det här.