Jag vet att jag inte har skrivit om studenten. Tids nog kommer jag göra det också, för det var en helt fantastisk dag. Helt klart en av de allra, allra bästa dagarna i mitt liv. Nu sitter jag på jobbet. Har jobbat 9.5h och det blir ett tag till, gruppen behöver mig och jag inväntar en gäst. Men det är ok. Jag har inget bättre för mig och jag får ju kompa en annan dag. Ska gå till kyrkan när jag slutat och bara vara en stund, mår faktiskt riktigt asdåligt idag. Grät halva natten och har sprungit runt på gården som en dåre idag för att dämpa ångesten. Jag saknar dem. Saknar dem saknar dem saknar dem. Det gör ont varenda förbannade sekund och det är så svårt att stå ut. Det suger ju att Hon är den enda jag vill ringa till när jag mår såhär. "Every step I take, every move I make, every single day, every time I pray - I'll be missing you" Har varit modig och skickat iväg ett mail jag troligtvis får ett jobbigt svar på (men jag behövde ändå skicka mailet) och ett mess jag inte vet vad det leder till. Messet var till en av de människor som stått mig riktigt, RIKTIGT nära. Frågade om hen vill hålla kontakten, och vet inte alls vad hen kommer svara. Ja, du läste rätt, jag använde ordet "HEN". Känns lite PK sådär. Har lite svårt att fokusera. Min mage är i vägen. Jag hatar verkligen det här. "It feels like a huge hole has been punched through my chest"