Drömt mardrömmar hela natten. Tänker inte skriva allt, men blev dragen i ett lotteri till en planerad avrättning som skulle äga rum följande dag. Då man var indelad i lag och bara ena laget skulle dödas var det 50% chans/risk att ens lag blev draget. Alla tvingades packa sina väskor, ha sina mobiler redo. Slottet där vi var säkrades med all möjlig magi. Tillslut lyckades dock jag fly med en god vän. Vi blev jagade, och plötsligt insåg jag att föreståndarinnan var min chef från jobbet. Men. Vi kom undan. Även om vi konstant levde i skräck för att bli hittade. När jag vaknade slog det mig: jag vill inte dö längre. Jag har ingen dödslängtan. Visst vill jag bort från allt och visst finns det stunder då det känns som den enda utvägen, men den konstanta längtan är borta. Ibland är jag ärligt rädd för att anorexin ska döda mig. För ett tag sedan hade jag blivit lättad om någon erbjöd mig en lätt utväg (såsom i drömmen), nu blev jag bara livrädd. Att det var min chef betydde säkert bara att jag tänker mycket på jobbet, men kan också betyda att jobbet ibland känns som en dödsdom. Ingen vet om mina problem där, och jag mår så dåligt att mat börjar bli omöjligt. Jag försöker intala mig att jag inte bryr mig, men i verkligheten är jag rädd och ledsen. Det suger att det fortfarande är Henne jag vill ringa till. Det suger att det korta stunder känns som om jag sörjt klart och gått vidare, innan det plötsligt händer något som påminner mig om Dem eller om tiden jag bodde hos Dem. Smärtan vaknar igen och accelererar ätstörningen. Är det så konstigt att jag väljer att hålla fast i den när jag vet att den inte överger mig? När jag vet att den lindrar? Idag är en sjukt dålig dag. Ikväll åker jag tillbaka till jobbet. Imorgon börjar jag ett pass på 7 arbetsdagar i sträck. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska orka det psykiskt. Stressen, ångesten, depressionen. Jag bryts ned och ingenting är som det ska.