När man saknar ord
Mitt liv gick sönder. Hur får man någonsin någon att förstå det? Hur förklarar man smärtan som är så stor att jag måste svälta mig själv för att orka?
Hur förklarar man att man inte kan tillåta sig själv att gråta? Att man är livrädd för att gå sönder? Att det finns vissa röster jag inte är säker på att jag någonsin vågar höra igen eftersom jag inte vet hur mycket de sliter sönder i mig? Hur förklarar man hur farligt det är att känna, eller ambivalensen i alla självklara val? Hur förklarar man hur fruktansvärt desperat man behöver någon, en trygghet, någon att prata med som faktiskt LYSSNAR?
Jag saknar ord. Jag har inga ord. Gråtklumpen bedövar mig. Hjärtat saktar in, frågar försiktigt: "Behöver vi stanna? Vila en stund?"
Alla ord är borta. Jag ler, skrattar, gör mitt jobb. Men jag har inga ord. Plötsligt har jag blivit stum, tom på alla de ord jag behöver så akut och desperat.
Jag behöver vila. Timeout. Och jag behöver någon som ger mig det.
Kommentarer
Trackback
