A caring heart
Borta bra, men...
Åter i Sverige! Så skönt att få sova i sin egen säng igen!
Kom nyss hem. Trädgården luktar sommarregn, huset luktar hemma, mitt rum luktar JAG. Hoppas på att få lite riktig sömn, imorgon kanske jag orkar fixa med lite bilder från resan!
Puss på er!
Jesolo!
Fortsatt bilresa...
Goodnight sweetheart, it's time to go
Outlet!
Pull me close, then take one step
Kväll i Prag igår. Åh, att vandra runt bland alla människorna, husen, de små bodarna.. Känna alla dofter från olika maträtter och bakverk, gatumusikanternas musik som dansar längs gatan och solen som sakta går ned.. Det här är helt klart en stad jag tycker om, trots att jag inte alls gillar städer egentligen.
Vilar lite innan det är dags att packa för idag drar vi vidare mot Brno och Wien. Att vara på resande fot är härligt men tufft då jag egentligen behöver lugn och struktur nu, så det gäller att verkligen hålla fokus på det positiva och vila när tillfälle ges. Laddar upp ett par bilder från igår kväll, enjoy!
Talking 'bout the rising girl
Chillar på hotellrummet. Tyvärr förlorade vi matchen och åkte därmed ur, men grabbarna spelade kanoners. Efter matchen drog jag och päronen runt på stan en stund (bilder på shoppingen finns nedan) innan vi åkte tillbaka till hotellet. Ligger nu här i lugn och ro en stund innan det blir en kort tur till stan igen.
Laddar upp lite bilder från de senaste dagarna. Kul affärer, bil med ögonfransar, shoppingfynd, lyxfika, felmonterade skyltar etc.
Sextondelsfinal
På väg mot brorsans match. Lyssnar idag på den här låten:
Jag vet att jag har dålig humor..
Dag i Prag
Underbart väder idag igen! Strålande sol och omkring 27 grader. :) Har idag sett brorsan spela match på fm och därefter strosat runt i Prag. Promenerade över den berömda bron, kändes speciellt att vandra över en bro som byggdes på 1100-talet. Tänk så mycket den "varit med om", och på hur många som gått precis där jag gick. Helt galet egentligen.
Är nu väldigt trött så ligger och tar igen mig på hotellrummet. Slötittar på "The Princess Diaries" och trivs med avkopplingen. Inte helt fel med en egen dubbelsäng/ två breda sängar för sig själv!
Laddar upp lite foton från dagen. ;)
Love, M <3
Hejsan hoppsan, ut ur mörket!
Insåg just att jag varit fruktansvärt deppig och negativ här på bloggen ett tag, precis det jag sa att jag INTE skulle vara! Ändring på det, och det omedelbums! Livet ÄR hårt, men jag ska sluta tråka ut mina kära läsare med det. För såhär är det:
Livet har behandlat mig riktigt illa ett tag, och jag svarade på det på samma sätt som jag alltid gör: jag flydde in i min ätstörning. Stannade där tills den plötsligt blev livshotande igen, och då insåg jag att jag inte kunde fortsätta. Jag orkade inte känna att jag varje morgon vaknade av Guds nåd allena, inte alltid ha problem med hjärtat och undra om det tänkte stanna eller slå. Inte falla på stan och vara tvungen att ringa efter hämtning. Så jag inledde en högkaloridiet med näringsdrycker, och nu (bara ett par dagar senare) mår min kropp mycket bättre. Jag känner att jag ökat mycket i vikt och jag kämpar verkligen för att inte få mer panik över det än jag redan har. Jag försöker intala mig själv att jag kommer må bättre på en normal vikt, att jag inte är tjock och att det inte är normalt för en 20åring att se ut som jag nu gjort. Senast på färjan (igår morse) blev jag tagen för att vara yngre än 15. Smickrande, och inte alls.
Jag HAR mycket ångest, att säga något annat vore verkligen att blåljuga, men jag försöker planera för ett LIV och inte för ett "varande" som kronisk anorektiker. Jag vill (VILL) söka behandling igen, och vet att jag kommer fortsätta söka tills jag blir erbjuden hjälp någonstans. För som jag skrev för ett par dagar sedan: jag vill inte dö längre. Det finns inte med i min plan. Jag kan vara oändligt ledsen och led på livet, fylld av ångest jag bara vill slippa, men jag vill inte dö. Själva insikten om att en sak som att jag inte längre når runt mina överarmar med fingrarna kan få mig att vilja dö är faktiskt skrämmande.
Nu vet jag ju att detta inte är min kristna blogg, men jag måste ändå säga att tron är min stabilitet och drivkraft i den här processen. Jag kan låta Gud vara mitt fokus och min trygghet, för säga vad man vill om tro men jag tror alla kan vara ense om att fokus och trygghet i Gud är tusen gånger bättre än fokus och trygghet i anorexi...
Nu ska vi snart ut på stan. Jag kan noja till världs ände över mina ben, min mage, mina armar och tillslut vägra gå ut. ELLER, så kan jag ta ett djupt andetag och påminna mig själv om att INGEN bryr sig, och om att mitt liv är mer värt än så. Att jag förtjänar att vistas bland folk trots att jag ätit.
Nog med sjukdomsprat. Vädret är underbart, människorna trevliga och jag lever. Hey ho, lets go, en minut i sänder!
Praha
Sent igår kväll, så sent att det blev tidigt, anlände vi i Prag. Bor i toppsvit (inte riktigt så flott som det låter, men nästan) och trivs fint. Känns fantastiskt att för första gången få se mitt 2:a hemland! Resan var great, inleddes med chill på soldäck på Stena och fortsatte (efter ett par h i bil) med intensiv shopping i Berlin. Inhandlade inte så mycket, men blev lite småplock: 1 deodorant (adidas), 2 parfymer (1 adidas, 1 The Body Shop), 1 body lotion (The Body Shop) och 1 t-shirt (Diesel).
Älskar naturen här i Tjeckien, lummigt med massa berg och små kanaler. Hade lätt kunnat bo här! Hah, förutom då att jag inte kan språket what so ever. x)
Halvligger nu i sängen med ac:n på. På TV;n visas dubbade program, så jag tror jag dissar den och läser istället. Snart klar med "En blomma i Afrikas öken" - helt underbar bok.
Känner att jag bloggar fruktansvärt tråkigt, känner mig lite disträ ;) Kanske är det trötthet från resan. Bra WiFi här p hotellet iaf, så lär ju blogga igen ;)
Tenth Avenue North
Efter gårdagen är jag trött och ledsen. Jag inser också att jag vant mig vid tanken på att vara kronisk anorektiker, att jag faktiskt inte längre kan föreställa mig något annat. Tack och lov löser det sig med skolan nu, så jag ska verkligen göra ett försök att få komma till CACV igen.
Min tro är min räddning i det här.
Köpte hem näringsdrycker och försöker intala mig själv att jag kan och ska bli frisk och fri. Lyssnar på "Healing Begins" med Tenth Avenue North, älskar den låten. Allt som kan peppa är bra, för livet känns bra mycket skit. Det gäller att inte ge upp nu och att inte ge efter ännu mer för ätstörningen.
I'm dying to just be around you
Jag känner mig så ensam.
Jag saknar dig och behöver dig så mycket att det gör ont.
Have you ever been touched so gently you had to cry..?
Kollaps. Vet inte vad jag ska göra nu.
Hade en av mina änglar hos mig. Att bli vidrörd så mjukt, med sådan omsorg.. Jag kunde bara gråta. Mitt liv är så hårt att jag går sönder när något ömt träder in.
Lyssnar på "Glitter in the air" och panikar över mitt liv. Att det är såhär. Igen. Jag vet inte vad jag ska göra nu.
I would have stayed up with you all night
Trött, yr och kall. Bara en kvart kvar innan jag måste åka iväg till jobbet. Inuti är det kaos och jag mår skit. Borde äta och borde verkligen låta bli. Min Gud, jag längtar till mån kväll. Det är så svårt det här. Så svårt att veta hur man ska tänka och göra. Ätstörningen beordrar, ibland tar hungern över men mestadels lever jag utifrån ätstörningens hårda lagar. Ångesten är svår trots att jag PW:at idag. Speglarna skriker förbannat.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag saknar fortfarande ord.
När man saknar ord
Mitt liv gick sönder. Hur får man någonsin någon att förstå det? Hur förklarar man smärtan som är så stor att jag måste svälta mig själv för att orka?
Hur förklarar man att man inte kan tillåta sig själv att gråta? Att man är livrädd för att gå sönder? Att det finns vissa röster jag inte är säker på att jag någonsin vågar höra igen eftersom jag inte vet hur mycket de sliter sönder i mig? Hur förklarar man hur farligt det är att känna, eller ambivalensen i alla självklara val? Hur förklarar man hur fruktansvärt desperat man behöver någon, en trygghet, någon att prata med som faktiskt LYSSNAR?
Jag saknar ord. Jag har inga ord. Gråtklumpen bedövar mig. Hjärtat saktar in, frågar försiktigt: "Behöver vi stanna? Vila en stund?"
Alla ord är borta. Jag ler, skrattar, gör mitt jobb. Men jag har inga ord. Plötsligt har jag blivit stum, tom på alla de ord jag behöver så akut och desperat.
Jag behöver vila. Timeout. Och jag behöver någon som ger mig det.
It won't seem to let me rest...
Jobbat 7 dagar i sträck. Väldigt trött. Väldigt mycket ångest. Väldigt mycket ätstörning. Och väldigt lite sömn.
Meningsfulla ord har växlats med viktiga människor. Nya band har knutits och gamla lösts upp. "Hej" och "Hejdå" är en del av min vardag. Jag har varit extremt sårbar och spelat galet stark. Jag har sovit på ett litet loft och varit trygg hemma hos en ängel. Jag har fallit och fångats, fallit igen och slagit mig ordentligt.
Idag mår jag illa. Livet är elakt och svårt. Anorexin hatar mig och jag vet inte vad jag ska göra.
I don't want to go...
Det är dags. Måste bara byta om, så bär det av mot jobbet sen. Jag har verkligen ingen lust. Ingen alls. Ångesten har ihjäl mig och ätstörningen tar ett fastare grepp. Den vet att den får mer spelrum nu.
Jag är så trött i själen och plötsligt inser jag att jag måste hoppas på att inte gå in i väggen också. Tanken på jobb får det att knyta sig i magen och gråtklumpen växer.
Har inte tid att skriva mer.
Jag kan inte. Vad i hela fridens namn ska jag göra???
