Trött, yr och kall. Bara en kvart kvar innan jag måste åka iväg till jobbet. Inuti är det kaos och jag mår skit. Borde äta och borde verkligen låta bli. Min Gud, jag längtar till mån kväll. Det är så svårt det här. Så svårt att veta hur man ska tänka och göra. Ätstörningen beordrar, ibland tar hungern över men mestadels lever jag utifrån ätstörningens hårda lagar. Ångesten är svår trots att jag PW:at idag. Speglarna skriker förbannat. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag saknar fortfarande ord.

Mitt liv gick sönder. Hur får man någonsin någon att förstå det? Hur förklarar man smärtan som är så stor att jag måste svälta mig själv för att orka? Hur förklarar man att man inte kan tillåta sig själv att gråta? Att man är livrädd för att gå sönder? Att det finns vissa röster jag inte är säker på att jag någonsin vågar höra igen eftersom jag inte vet hur mycket de sliter sönder i mig? Hur förklarar man hur farligt det är att känna, eller ambivalensen i alla självklara val? Hur förklarar man hur fruktansvärt desperat man behöver någon, en trygghet, någon att prata med som faktiskt LYSSNAR? Jag saknar ord. Jag har inga ord. Gråtklumpen bedövar mig. Hjärtat saktar in, frågar försiktigt: "Behöver vi stanna? Vila en stund?" Alla ord är borta. Jag ler, skrattar, gör mitt jobb. Men jag har inga ord. Plötsligt har jag blivit stum, tom på alla de ord jag behöver så akut och desperat. Jag behöver vila. Timeout. Och jag behöver någon som ger mig det.

Jobbat 7 dagar i sträck. Väldigt trött. Väldigt mycket ångest. Väldigt mycket ätstörning. Och väldigt lite sömn. Meningsfulla ord har växlats med viktiga människor. Nya band har knutits och gamla lösts upp. "Hej" och "Hejdå" är en del av min vardag. Jag har varit extremt sårbar och spelat galet stark. Jag har sovit på ett litet loft och varit trygg hemma hos en ängel. Jag har fallit och fångats, fallit igen och slagit mig ordentligt. Idag mår jag illa. Livet är elakt och svårt. Anorexin hatar mig och jag vet inte vad jag ska göra.

Det är dags. Måste bara byta om, så bär det av mot jobbet sen. Jag har verkligen ingen lust. Ingen alls. Ångesten har ihjäl mig och ätstörningen tar ett fastare grepp. Den vet att den får mer spelrum nu. Jag är så trött i själen och plötsligt inser jag att jag måste hoppas på att inte gå in i väggen också. Tanken på jobb får det att knyta sig i magen och gråtklumpen växer. Har inte tid att skriva mer. Jag kan inte. Vad i hela fridens namn ska jag göra???

Jag kan inte tillåta mig att gråta. Vet inte när jag grät senast. Jag känner klumpen växa i halsen varje dag och jag vet att allt måste ut någon gång, men jag är rädd. Rädd för att känna, rädd att tårarna ska trasa sönder mig. Rädd för att gå sönder, kanske bli så trasig att jag aldrig läker. Jag är rädd för att erkänna hur ont jag har. Imorgon jobbar jag med min handledare, och hon har Blicken. Den alla har som jag verkligen litar på. Den där som ser igenom allt och punkterar bubblan, river ned fasaden. Jag är rädd. Pratade med min kurator idag. Hon tyckte jag skulle söka akut och lägga in mig. "Nej" sa jag, även om jag förstår att hon kanske har rätt. Snart brister allt. Snart kommer jag antagligen finna mig själv i panikattack eller kollapsad på jobbet. Nu blir det Grey's Anatomy innan jag ska försöka sova lite. Jag orkar inte tänka och känna ikväll. Imorgon går jag på ett 7-dagars pass, och jag är inte alls i form.

Drömt mardrömmar hela natten. Tänker inte skriva allt, men blev dragen i ett lotteri till en planerad avrättning som skulle äga rum följande dag. Då man var indelad i lag och bara ena laget skulle dödas var det 50% chans/risk att ens lag blev draget. Alla tvingades packa sina väskor, ha sina mobiler redo. Slottet där vi var säkrades med all möjlig magi. Tillslut lyckades dock jag fly med en god vän. Vi blev jagade, och plötsligt insåg jag att föreståndarinnan var min chef från jobbet. Men. Vi kom undan. Även om vi konstant levde i skräck för att bli hittade. När jag vaknade slog det mig: jag vill inte dö längre. Jag har ingen dödslängtan. Visst vill jag bort från allt och visst finns det stunder då det känns som den enda utvägen, men den konstanta längtan är borta. Ibland är jag ärligt rädd för att anorexin ska döda mig. För ett tag sedan hade jag blivit lättad om någon erbjöd mig en lätt utväg (såsom i drömmen), nu blev jag bara livrädd. Att det var min chef betydde säkert bara att jag tänker mycket på jobbet, men kan också betyda att jobbet ibland känns som en dödsdom. Ingen vet om mina problem där, och jag mår så dåligt att mat börjar bli omöjligt. Jag försöker intala mig att jag inte bryr mig, men i verkligheten är jag rädd och ledsen. Det suger att det fortfarande är Henne jag vill ringa till. Det suger att det korta stunder känns som om jag sörjt klart och gått vidare, innan det plötsligt händer något som påminner mig om Dem eller om tiden jag bodde hos Dem. Smärtan vaknar igen och accelererar ätstörningen. Är det så konstigt att jag väljer att hålla fast i den när jag vet att den inte överger mig? När jag vet att den lindrar? Idag är en sjukt dålig dag. Ikväll åker jag tillbaka till jobbet. Imorgon börjar jag ett pass på 7 arbetsdagar i sträck. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska orka det psykiskt. Stressen, ångesten, depressionen. Jag bryts ned och ingenting är som det ska.

Drömt mardrömmar hela natten. Tänker inte skriva allt, men blev dragen i ett lotteri till en planerad avrättning som skulle äga rum följande dag. Då man var indelad i lag och bara ena laget skulle dödas var det 50% chans/risk att ens lag blev draget. Alla tvingades packa sina väskor, ha sina mobiler redo. Slottet där vi var säkrades med all möjlig magi. Tillslut lyckades dock jag fly med en god vän. Vi blev jagade, och plötsligt insåg jag att föreståndarinnan var min chef från jobbet. Men. Vi kom undan. Även om vi konstant levde i skräck för att bli hittade. När jag vaknade slog det mig: jag vill inte dö längre. Jag har ingen dödslängtan. Visst vill jag bort från allt och visst finns det stunder då det känns som den enda utvägen, men den konstanta längtan är borta. Ibland är jag ärligt rädd för att anorexin ska döda mig. För ett tag sedan hade jag blivit lättad om någon erbjöd mig en lätt utväg (såsom i drömmen), nu blev jag bara livrädd. Att det var min chef betydde säkert bara att jag tänker mycket på jobbet, men kan också betyda att jobbet ibland känns som en dödsdom. Ingen vet om mina problem där, och jag mår så dåligt att mat börjar bli omöjligt. Jag försöker intala mig att jag inte bryr mig, men i verkligheten är jag rädd och ledsen. Det suger att det fortfarande är Henne jag vill ringa till. Det suger att det korta stunder känns som om jag sörjt klart och gått vidare, innan det plötsligt händer något som påminner mig om Dem eller om tiden jag bodde hos Dem. Smärtan vaknar igen och accelererar ätstörningen. Är det så konstigt att jag väljer att hålla fast i den när jag vet att den inte överger mig? När jag vet att den lindrar? Idag är en sjukt dålig dag. Ikväll åker jag tillbaka till jobbet. Imorgon börjar jag ett pass på 7 arbetsdagar i sträck. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska orka det psykiskt. Stressen, ångesten, depressionen. Jag bryts ned och ingenting är som det ska.

Det blir alltid fel, oavsett om jag äter eller inte. Men jag vet, jag kan svälta sorgen. Utan mat krymper smärtan. Jag skrev tidigare idag att jag är redo att bli vuxen, och jag tror jag skulle vara redo att släppa taget om jag kunde få vara i behandling (vilket jag bara vill söka i Varberg). Det är inte enkelt. Det är aldrig enkelt. Jag svälter, blir för hungrig och äter vilket gör att smärtan ökar (exploderar...) och så går jag tillbaka till svält, full av skuld och skamkänslor. Ett oändligt, brinnande hjul och jag kommer inte ut.

Ibland blir jag så himla arg och ledsen. Pratade just med någon sur, icke tillmötesgående människa på Gbg kommun ang. att försöka lösa 100p (gymnasiepoäng) i Göteborg till hösten. Blankt nej. Verkligen blankt. Inga möjligheter, jag är för gammal, trots att jag nämnde att jag nu hamnar mellan två lagar där jag å ena sidan tillhör KomVux då jag fyllt 20, men å andra sidan har rätt att slutföra påbörjad gymnasieutbildning om jag så önskar. Har nu mailat skolan i Lkpg och hoppas på fortsatt positivt svar därifrån, annars vet jag faktiskt inte vad jag gör. Jag är så trött på alla dessa vuxna som känner sig för viktiga för att hjälpa till. Som inte försöker hitta lösningar utan istället letar efter problem och hinder så att de kan avfärda alla lösningar. Ska man behöva stå ut med det? Gode gud, om jag haft en bra syo-konsulent på gymnasiet hade det här aldrig varit ett problem, och jag börjar seröst överväga en anmälan. Löser det sig inte för mig i höst, då känner jag att jag är beredd att ställa till ett jäkla liv i media. Jag är trött på att klämmas mellan stolar, trött på vuxna som sätter sig på en bara för att de kan. Jag lyssnade på min pepp-spellista idag, och det slog mig som en blixt från klar himmel: NU. Nu är jag redo att bli vuxen. Jag vill inte klamra mig fast i anorexin för att slippa ta ansvar, för att slippa vara jag. Jag är sjuk, ordentligt sjuk och jag klarar antagligen inte att göra mig av med ätstörningen på egen hand. Nej, jag är nog inte 100 på att jag vill bli av med sjukdomen helt, och även om det kanske finns korta stunder, så är det faktiskt ätstörningen som får mig att orka leva större delen av tiden. Men vad är det för LIV? Många säger att jag givits ett fantastiskt intellekt, och även om jag tvivlar på det så kan jag tänka att en tjej som klarat sig igenom NV med goda betyg väl inte ska ägna sin hjärnkapacitet åt att räkna kcal eller fokusera på lårens storlek? På om man får ett veck i magen när man sitter, eller hur mycket man tror att man gått upp i vikt den senaste veckan? Alla är faktiskt för smarta för att ödsla IQ på det. Det är ett meningslöst nonsens som går på repeat, år efter år, och som inte leder till något annat än en tidig död.

Ätstörningen äter upp mig ikväll. Inget mer att tillägga.

Tänker de på mig med? Saknar mig ibland? Är jag med i deras drömmar? Är de ledsna över att allt blev såhär? Jag är rädd för att somna, för varenda natt är det samma sak. De är med överallt. På dagarna kan jag försöka distrahera mig, intala mig själv att jag är ok.. I drömmarna kan jag inte fly.

Efter 8 dagars hårt arbete är jag ledig två dagar. Går på passet sön morgon, så nu är det intensiv vila som gäller. Är hemma och sover mest, helt galet hur trött man kan bli..! Mår väldigt dåligt. Jobbigt i äs, ångest och depression. Allt dröjer, mottagningen hör inte av sig. Jag är full av saknad, Hen är den enda jag vill prata med. En av de få jag verkligen litat på, som jag verkligen kunnat prata med... och som jag absolut inte kan prata med. Idag har jag räknat på betyg, tittat på utbildningar, tittat efter ny mobil och funderat över framtiden. Inga småsaker direkt. Är konstant stressad, tänkte faktiskt inte på att man kan gå in i väggen av att arbeta. Jag är på tok för stressad, sov visserligen inatt men hade knappt sovit på 9 dygn och när jag väl sover är det bara svåra drömmar och mardrömmar. Jag kan inte slappna av, inte varva ned. Halsbränna, hjärtklappning varvat med låg puls, är hungrig och mätt. Är jag körd nu? Anorexin är min livlina och min dödsdom.

"Knack knack". Nyckel i låset. Va? När man är ensam i tjänst förväntar man sig ju liksom inte besök. Hann tänka att det var någon livsfarlig människa och att min sista stund nu var kommen.. Reste mig, halvsprang ut från kontoret mot dörren där jag möttes av MIN HANDLEDARE! Hon log stort och gav mig en ännu större kram. Åh, plötsligt kändes allt bra. Så varm, så solig, så genomsnäll att det för en sekund blev ljust inuti. Jag känner henne inte, men jag känner henne. Jag känner att hon är en fin människa med galet mycket gott inom sig. En människa som bryr sig och som jag knöt an till SÅ lätt, trots att jag brukar ha svårt för det. Den 20e går hon på tjänsten igen (hon har semester nu), och jag längtar. Längtar efter att kunna jobba med henne, ha gudstjänster med henne och prata med henne. Ja, kanske har jag bestämt mig nu för att jag måste berätta för henne, i förtroende, om vem jag är och en del av vad jag bär på. Skulle allt gå snett och något hända, då är det bra om någon har lite koll. Även om det inte blir så dramatiskt, är det kanske gott med någon som förstår, kollar av och är öppen. Har nu stått i solen en liten stund och pratat med blommorna. Plockat bort det döda, vattnat det levande och andats koldioxid på dem så att de får må bra. Nu är det lugnt en stund igen. Tänkte gå upp till kyrkan om ett tag och öva lite.

Morsning. Idag är jag ensam i tjänst. Ska pyssla lite på gården och i kiosken, men annars blir det nog en rätt lugn dag. Ska förbereda info till den nya tjejen som kommer imorgon, eftersom jag per automatik blir hennes typ "handledare". Wow, totalt 6 dagar på jobbet, och så blir man redan handledare... stackars tjej x) Eftersom det är en ganska chill dag tänkte jag ägna mig åt lite gudstjänstförberedande arbete, både mina egna och de andra där jag ska spela och sjunga. När jag vaknade imorse var jag så yr och svag att jag knappt orkade sätta mig upp. Blev helt enkelt tvungen att äta lite, så nu är ÄS förbannad. Försöker trösta mig med att jag kommer bränna de där kcal inom loppet av ngn timme, för nu blir det städrunda. Bloggar nog senare igen, det blir en del receptionshäng idag.

Ikväll har Gud välsignat mig med en röst som håller. Jag gråter så tårarna sprutar, men jag när jag sjunger är rösten stadig och trygg. Full av smärta, men trygg. Stabil, säker, fast. Jag lyssnar på dessa låtar ikväll. Tycker de är helt underbara.

Varför är det så? Att hungern plötsligt tar över? Dessa (eg små men ändå) hetsätningar DÖDAR mig. Jag orkar inte. Jag vet ju att jag ändå får i mig för lite per dag, men WTF? Självkontrollen då? Har sprungit runt på gården massvis idag. Det var mycket städning och städcheck att göra. När jag väl kom till receptionen och satte mig ned började jag skaka och gråta. Så slut, så ledsen, så trött. Yr och illamående idag, kroppen känns långt borta och jag är andfådd. Varit ensam i tjänst sedan 14 och är helt själv imorgon. Jag är verkligen slut, och ändå har jobbperioden bara börjat. Jag vet inte vad jag ska göra. Imorgon blir lite städ och städcheckar, samt städning i receptionen och fixande i kiosken. I övrigt blir det väl rätt lugnt. Började förbereda musikdelen i sommarens gudstjänster idag och det kändes ok. Fingrarna funkar väl inte riktigt, men rösten kändes fin och pålitlig. Akustiken är kanon och passar mig bra, så förhoppningsvis kommer det låta ok. Nu är jag rätt uppsvälld och full av äs. Vet inte riktigt vad jag ska göra ikväll. Känner inte för att sjunga/spela mer idag och har ingen internetåtkomst på mitt rum. Jag sitter nu kvar på receptionen trots att jag slutat, för mottagningen är bra här. Nolifer, jag vet. Men hur underbar gården än är, så finns det inte så himla mycket att göra. Skulle kunna gå och lägga mig och titta på film(er), men ångesten skenar runt i kroppen så har inte riktigt ro till det. Skulle kunna springa en sväng, men jag är alldeles yr och darrig så tänker att det kanske inte är en fantastisk idé. Har kikat på resealternativ inför hösten. Jag skulle ju egentligen åka på det ekumeniska lägret i augusti igen, men det är möjligt att jag nu varken får eller vill åka av lite olika orsaker. Surt nog hade jag redan beställt flygbiljetter och dessutom utan avbokningsskydd... Tack och lov finns hotell i samma område till typ samma pris, så tänker att jag ska försöka komma iväg ändå. Gah. Vad sitter jag här och skriver för? Jag vill bara gråta.

Jag vet att jag inte har skrivit om studenten. Tids nog kommer jag göra det också, för det var en helt fantastisk dag. Helt klart en av de allra, allra bästa dagarna i mitt liv. Nu sitter jag på jobbet. Har jobbat 9.5h och det blir ett tag till, gruppen behöver mig och jag inväntar en gäst. Men det är ok. Jag har inget bättre för mig och jag får ju kompa en annan dag. Ska gå till kyrkan när jag slutat och bara vara en stund, mår faktiskt riktigt asdåligt idag. Grät halva natten och har sprungit runt på gården som en dåre idag för att dämpa ångesten. Jag saknar dem. Saknar dem saknar dem saknar dem. Det gör ont varenda förbannade sekund och det är så svårt att stå ut. Det suger ju att Hon är den enda jag vill ringa till när jag mår såhär. "Every step I take, every move I make, every single day, every time I pray - I'll be missing you" Har varit modig och skickat iväg ett mail jag troligtvis får ett jobbigt svar på (men jag behövde ändå skicka mailet) och ett mess jag inte vet vad det leder till. Messet var till en av de människor som stått mig riktigt, RIKTIGT nära. Frågade om hen vill hålla kontakten, och vet inte alls vad hen kommer svara. Ja, du läste rätt, jag använde ordet "HEN". Känns lite PK sådär. Har lite svårt att fokusera. Min mage är i vägen. Jag hatar verkligen det här. "It feels like a huge hole has been punched through my chest"

Det är fantastiskt, otroligt och galet!!! Jag är vaken, fixar för fullt, för IDAG TAR JAG STUDENTEN! FY *** vad jag är bra och glad! :D Är så glad att jag gråter x) Nu bär det snart av mot champagnefrukosten. IIIH! :D

Sorgen, saknaden och den vanliga ångesten har lagt sig. De låter mig vara. Ikväll är kvällen med stort K, den före dagen med stort D. Imorgon är det dags: STUDENTEN! Dagen jag väntat på längre än jag kan minnas. Dagen ätstörningen tagit ifrån mig två gånger, men som nu är min. Jag tänker tillbaka på våren. På de två månaderna med 200% studietakt. På de fullspäckade dagarna, de sömnlösa nätterna, den ångestfyllda tillvaron och alla prov och laborationer. Jag ler. Ikväll är allt värt det. Det var värt det. Tonight it all makes sense to me. Jag tog mig till studenten. JAG gjorde det. Kanske inte helt på egen hand, men JAG gjorde det. Ingen annan. Morgondagen är min. Jag har dealat med äs, jag får äta imorgon. Jag får äta utan ångest, skam, skuld eller äckelkänslor. Imorgon får jag skratta och vara lycklig. Jag kommer att skriva mer en annan dag, men jag börjar förstå - jag har bara mig själv. Det finns något tryggt i det. Jag har alltid mig själv. Allt löser sig. Det kommer att lösa sig. Men nu vill jag inte vara långt fram i tankarna, för den här kvällen är också min. Jag ska sätta på någon välbekant film och somna gott. Kanske utan mardrömmar inatt. Ikväll är det den här låten som gäller.

Bara en dag kvar!

Det är slut. Över. Klart. Jag är utflyttad och söndergråten. Ler och skrattar, förbereder studenten och skriker på hjälp inuti. Kan ingen se? Bara förstå hur vidrigt allt är? Jag väntar på svar. Kanske det sista svaret någonsin. Ja eller nej. Jag hoppas och ber för ett "Ja", men det ser inte ljust ut. Jag måste börja förbereda mig för ett "Nej". Nej, som i "vi vill inta ha någon kontakt". Nej, som i "vi kan inte finnas där för dig" och som betyder "vi lämnar dig nu". Jag blir ensam. Jag undrar hur det någonsin blev såhär, och jag önskar att svaret kommer snart. Så tidigt som möjligt. Jag orkar inte vänta. Morgondagen är full av förberedelser och stress. Egentligen vill jag bara lägga mig och se typ 20 filmer. Jag vill skjuta på studenten, inte tänka på allt det nu för jag kan inte vara glad. Jag är så ledsen att jag skälver, bryter ihop, tar mig samman och skrattar lite. Korta stunder kan jag skjuta undan allt, för det är helt enkelt för svårt för att förstå och ta till sig. För stort, för tungt, för mycket. Jag är rädd att jag kollapsar under tyngden när den väl hinner ifatt mig. Ja, jag är rätt säker på att det blir så. Hur mycket jag än kan intala mig att jag är ok, visar sig sanningen obehagligt naken så fort jag tappar mitt krampaktiga grepp för minsta sekund. Kan man planera sammanbrott? Jag har gjort det förut. Kanske en dag när både jag och min handledare jobbar? Hon kommer trösta, det vet jag. Men vi jobbar inte tillsammans förrän midsommar, hur håller jag till dess? Jag blev lämnad. Jag blev lämnad. Jag blev lämnad. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer. Tankarna snurrar, virvlar i ett kaos, slår som blixtar från en himmel full av orosmoln och alla ekon vägrar tystna. HÅLL KÄFTEN! Snälla, låt mig vara. Säg Ja. För Guds skull, säg "Ja". Kom hit, håll om mig och säg att du tycker om mig. Att du inte lämnar mig. Jag är inte stark nog för det här.