"Knack knack". Nyckel i låset. Va? När man är ensam i tjänst förväntar man sig ju liksom inte besök. Hann tänka att det var någon livsfarlig människa och att min sista stund nu var kommen.. Reste mig, halvsprang ut från kontoret mot dörren där jag möttes av MIN HANDLEDARE! Hon log stort och gav mig en ännu större kram. Åh, plötsligt kändes allt bra. Så varm, så solig, så genomsnäll att det för en sekund blev ljust inuti. Jag känner henne inte, men jag känner henne. Jag känner att hon är en fin människa med galet mycket gott inom sig. En människa som bryr sig och som jag knöt an till SÅ lätt, trots att jag brukar ha svårt för det. Den 20e går hon på tjänsten igen (hon har semester nu), och jag längtar. Längtar efter att kunna jobba med henne, ha gudstjänster med henne och prata med henne. Ja, kanske har jag bestämt mig nu för att jag måste berätta för henne, i förtroende, om vem jag är och en del av vad jag bär på. Skulle allt gå snett och något hända, då är det bra om någon har lite koll. Även om det inte blir så dramatiskt, är det kanske gott med någon som förstår, kollar av och är öppen. Har nu stått i solen en liten stund och pratat med blommorna. Plockat bort det döda, vattnat det levande och andats koldioxid på dem så att de får må bra. Nu är det lugnt en stund igen. Tänkte gå upp till kyrkan om ett tag och öva lite.